Nu har jag, i mer än ett års tid, gått & grunnat på just detta & känner att det blivit dags för mig att dela med mig av en del av mina åsikter & tankar ... Jag har under detta året följt en hundägares kamp för sin älskade hund som fick epilepsi & som tyvärr fick avliva den för några veckor sedan & det som sagts & sägs kring detta gör mig bara mer & mer frustrerad & ledsen. 

Jag har, om nu det undgått någon, kennelnamn & har fött upp tre kullar, två colliekullar (1988 & 1991) samt en aussiekull (2005). Dessutom födde min mamma upp sheltie & även någon colliekull under åren 1984 -2009 då hon blev sjuk & sedan dog. Min mamma & jag var inte alltid överens när det gällde just hundavel & vad man tittar på när man avlar samt varför man avlar, men trots det var vi inte ovänner på något vis, vi tyckte helt enkelt bara olika ... Det är ju dessutom vida känt att det är betydligt lättare att påverka sina vänner än sina ovänner till förändring så det bästa drag man kan göra är att föra vettiga diskussioner om & om & om igen. 

Den första frågan jag ställer mig är, varför väljer man att avla? Jag för min del vill gärna se de raser som ligger mig varmt om hjärtat bibehållas, men även utvecklas till det bättre. Vad är då viktigt när man avlar?  

Vissa uppfödare ser enbart till exteriören. Hundarna ska vara snygga & vinna mycket på utställningar, allt annat är oväsentligt. Har dessa hundar till exempel gjort dåliga Mh så handlar det enbart om att Mh inte är utarbetat just för utställningsvarianten av den aktuella rasen. OM det finns nära släktingar till dessa hundar med sjukdomar som till exempel epilepsi är det mest troligt förvärvat (fästingsjukdomar är en stoooor bov i dramat) även om det förekommer hos fler besläktade individer. Möjligtvis kan det handla om, som en uppfödare skrev i sin blogg, känslighet för mediciner som t.ex fästingmedel som finns i vissa linjer ... OM så vore är väl det EN anledning att undvika avla på just sådana linjer, för vem vill ha en hund som är känslig för sånt?  

Sen finns det uppfödare som enbart ser till arbetsegenskaper av skilda slag, t.ex vallning - dessa hundar behöver inte alls se rastypiska ut, det är helt okej med t.ex ståndöron & att de är bc-liknande i typen. De behöver inte heller vara skottfasta, eller som en uppfödare en gång sa: "Det är önskvärt att de iaf har en 3 på skotten så de reagerar för om de har en etta på skotten reagerar de inte heller om en tjur sparkar efter dem ... Sen att en hund med stark skotträdsla lämnar sin vallade flock & går hem när åskan går är ju av heeeelt annan betydelse ... Det händer ju så sällan.  

När det gäller bruksuppfödarna ser det liknande ut som med valluppfödarna, men de tycker ju så klart att skottfasthet är viktigt. Dock gör det inget om hundar av dessa typer har svårigheter att t.ex bli hanterade av främmande folk - det behövs ju inte i brukset eller i vallningen. Har man en sådan hund & vill tävla sök kan man ju bara göra den till rullehund så behöver den inte ha med figuranterna att göra. Jag har hört uppfödare av dessa två kategorier säga att de inte behöver titta på sjukdomar som Hd, Ad, ögon, epilepsi o.s.v för dessa linjer är ju så friska ... Arbetande hundar ni vet, de dåliga/sjuka  hundar sållas bort automatiskt ... Dessutom är det skrämmande många uppfödare av just dessa typer av hundar som på fullaste allvar anser att just deras hundar är riktigt bra vall- eller brukshundar trots att avelsdjuren som sådana inte har några som helst meriter med sig. De anser att de ser sina hundars kvaliteter & att de inte behöver visa det genom meritering. 

OM man har en hund som kan tillföra rasen något anser jag att man först & främst måste kolla av vad rasstandarden säger så den följs - den finns av en anledning & det ÄR inte okej att skita i det ena eller det andra & ändå kalla sig för seriös uppfödare av rasen. Dessutom måste man kolla så man gör alla undersökningar som krävs för att få hunden reggad, kanske självklart för de flesta, men det finns faktiskt annonser på blocket med jämna mellanrum där det säljs renrasiga valpar som inte är reggade av anledningar som avsaknad av röntgen eller Mh.  

Ovanstående är ett minimum för att anses seriös, men räcker inte för mig, de hundar jag anser man ska avla på ska vändas ut & in på flera gånger om för att man ska se till varje nackdel såväl som till deras fördelar. Dessutom ska man berätta om såväl för- som nackdelar för blivande valpköpare så valet verkligen blir deras. Det heter att uppfödaren såväl som hanhundsägaren har undersökningsplikt så man ser till att inte avla på hundar med högre disposition för diverse genetiska fel & ärftliga sjukdomar.  

MEN hur långt sträcker sig min undersökningsplikt egentligen? Räcker det med att jag frågar uppfödaren till min hund samt hanhundsägaren om de vet något om dessa saker eller ska jag kanske söka mig vidare? Jag anser att det är av yttersta vikt att jag hela tiden tar till mig ALL den information jag bara kan tänkas hitta om individerna som ska paras såväl som om deras släktingar. Därför har jag valt att ta kontakt med hundägare av samma ras som den jag har om jag får nys på att de fått någon sjukdom (i huvudsak epilepsi då det verkar vara rena rama explosionen för just den sjukdomen i rasen). Jag frågar dem om deras hunds stam, kollar den & ser oftast en koppling till andra hundar med epilepsi & hör mig för om de fått information om risken för att deras hund ska få det samt stöd av sin uppfödare. Tyvärr, tyvärr är det allt för många som varken fått information om att det förekommer i linjerna eller stöd från uppfödaren när deras hundar blivit sjuka. Tänk er att stå där som hundägare med en sjuk hund & en uppfödare som blir förbannad på DIG & anklagar DIG för att din hund är sjuk & säger att du inte ska prata om det. Hur mår dessa hundägare? Hur mår deras hundar?  

För mig som såväl hundägare som uppfödare är det en katastrof om någon av mina hundar, ägda eller uppfödda, blir sjuka & mår dåligt! JAG anser att det är MITT ansvar att försöka hjälpa dessa hundar & deras ägare & stötta dem så gott det går. Sen är det MITT ansvar att se till att försöka undvika att detta händer igen. Det ÄR ju så att alla som föder upp hundar föder upp någon defekt eller sjuk hund någon gång, det säger jag inget om. Det viktiga är VAD gör man när detta hänt? HUR går man vidare? Ser man till att informera om det? Tar man vissa hundar ur avel för att undvika att det upprepas? Eller hoppas man bara på det bästa & avlar vidare på sina hundar för de ju är så vackra/bra i psyket/fina arbetsegenskaper etcetera?  

När det gäller just epilepsi säger en del uppfödare att det ju inte är SÄKERT att det är ärftligt på just denna hunden då man ju inte kan bevisa ATT det är det. Då fortsätter man att avla tills det finns bevis för ärftlighet = aldrig. Jag anser att man ska behandla det som ärftligt till man vet MOTSATSEN för säkerhets skull, för vem vill ha sjuka hundar? I min värld är det djurplågeri att avla på hundar som man med stor sannolikhet vet producerar någon avkomma med epilepsi eller andra svåra ärftliga sjukdomar. Folk som gör dessa chansningar borde SKÄMMAS å det grövsta & tänka lite längre än näsan räcker. I allt detta tänker jag inte heller enbart på individnivå utan även på rasen som helhet. OM det fortsätter avlas på hundar med disposition för epilepsi (och det gör det) har vi snart inga fria stamtavlor & linjer kvar att avla på.  

Till sist vill jag säga att jag inte på något vis är perfekt, näädå, även jag har fött upp hundar med sjukdomar, bland annat har hela min aussiekull en defekt som heter pelger huet, vilket medfört att jag istället för att ta valpar på min älskade Eos valde att kastrera henne trots att hon är både snygg, har bra arbetskapacitet, är bra i huvudet samt egentligen är fullt frisk. Dessutom har Eos en kullsyster som fick en tarminfektion som blev kronisk så hon fick avlivas (detta trodde inte veterinärerna var något ärftligt & jag har inte hört nån mer i dessa linjerna med det, men man vet ju aldrig) & en annan syster har en blodsjukdom som heter MDS som man inte heller vet om den är ärftlig eller inte. Tittar vi vidare så ser man att Eos mamma Aya har en kullsyster som producerat en ep-avkomma & att Eos morfar dessutom är farfar till en ep-avkomma så vi har vårt vi med ... Dessa hundar blev dock sjuka EFTER att jag tagit min kull. MEN jag gör något åt det & framför allt är jag öppen & ärlig med vad jag vet vilket är en förutsättning att vi alla är för att vi ska fortsätta få njuta av denna underbara ras även i framtiden.  

Sammanfattningsvis kan jag säga att de  enda som vinner på detta är de uppfödare som ser kortsiktigt på sin avel & avlar för att tjäna pengar. De som inte har sådana känslor för sina hundar som du & jag som anser att det är en smärre katastrof varje gång en av våra hundar blir sjuka eller behöver avlivas. Alla andra är förlorare & de största förlorarna av alla är de hundar som blir sjuka!!!