Jaha, året lider mot sitt slut och det är dags att blicka tillbaka & sammanfatta för att sen se framåt. Jag brukar tycka att det är ganska roligt, dock inte i år … Det har hänt så mycket i mitt liv som gjort att jag mår dåligt att jag verkligen gruvar mig för att göra denna tillbakablick … Meeeen det är svårt att gå vidare utan att få till ett avslut så jag tänker att det är lika bra att göra ett försök.

Året började bra och jag hade en stark känsla av att just 2016 skulle bli mitt år & tänk vad rätt jag hade … det blev verkligen mitt år … men inte alls på något positivt sätt … Året har kantats av sjukdom, död, jobbiga farväl, svek & en oändlig massa tårar … Trots det har jag mycket att vara tacksam över … Jag har en underbar familj som verkligen förstår hur mycket mina djur betyder för mig & några riktigt fina vänner som funnits vid min sida när jag behövt det som mest trots att jag kanske inte alltid varit så rolig & upplyftande att umgås med. Dessutom har Danni & Pi gjort sitt bästa för att göra mig glad <3

Januari

Årets första arbetsdag började med att jag åkte på en jobbintervju … Det var andra mötet med rektorn på den skolan & allt var så gott som klart. Han skulle bara ringa min chef samt min angivna referens … Glad i hågen åkte jag vidare till mitt jobb men jag hann bara precis landa där när jag fick ett samtal från den intervjuande rektorn … Han sa att han pratat med min chef & det hen sagt fick honom att backa … Han ville inte ens ringa min referens & han ville definitivt inte berätta vad hen sagt som gjort att han backat. Såååå … jag tog mig samman & jobbade på … min chef behandlade mig som luft, jag fanns inte i hens ögon & hen hälsade inte ens på mig … spännande. Nåja, jag hade fler intervjuer inbokade så jag tog det hela med ro.

På hundfronten hände det inte så mycket mer än att vi tränade på lite på halvfart så som det oftast blir när vintermörker, kyla & blåst gör sig påminda …

Februari

Månaden började med att Eos & jag gick ett anlagsprov i viltspår - & blev godkända … Trots att hon hade lugnat sig mycket i spåret genom åren tyckte domaren att vi skulle jobba med tempot då hon enligt honom var för snabb … ”L”

Jag fick veta att Eos & Pis pappa Castor fått sluta sina dagar vilket gjorde mig smärtsamt påmind om att tiden med våra älsklingar är begränsad & att Eos faktiskt, trots allt, börjar bli gammal. Jag bestämde mig för att bli bättre på att njuta av tiden med mina vovsegull & glädjas över att de mår bra & är glada & nöjda med tillvaron.

Jag & Eos var på en träningstävling i rallylydnad, en inofficiell klass med skyltar från nybörjar- & fortsättningsklass. Vi fick ihop hela 97 poäng trots att jag fortfarande inte har nån riktigt koll på hur denna tävlingsform går till.

På brukshundklubbens årsmöte fick Eos pris för att hon vunnit bruksbarometern och Pi fick pris för att hon blev tvåa på lydnadsbarometern & trea på bruksbarometern.   

Mars

Tävlingssäsongen drar igång & vi startar den med att jag & Eos tävlar i lydnadsklass 3 … trots en del missar hade jag världens gladaste vovve med mig på banan & vi skrapade ihop ett 2:a pris med våra 241 poäng. Domaren undrade lite försynt om det verkligen stämde att hon var född 2005 & det gör det ju … Det jag inte visste då var att detta var sista gången som jag & Eos tävlade tillsammans L

Aussieklubben hade årsmöte & resultatlistorna för årets aussie i de olika grenarna presenterades. Eos blev 8:a på allroundausselistan, 9:a på spåraussielistan, 6:a på sökaussielistan & 44:a på lydnadsaussielistan.  De fina placeringarna på allroundlistan & spårlistan gjorde mig extra glad eftersom vi ju brukspensionerat oss. Även Pi var med på blygsamma placeringar … vi hade ju knappt tävlat alls 2015.

Pi startade appellen igen & hade det inte blivit världens stökigaste platsliggning (endast en hund fick betyg) så hade vi blivit uppflyttade … meeeen nu blev vi inte det.

April

Jag & Pi gör ett nytt försök att bli uppflyttade från appellen & denna gången lyckas vi. På planen hade jag med mig en hund med härlig attityd vilket kändes fantastiskt roligt.

Denna månad var den månad jag äntligen fick ett nytt jobb … Jag tyckte att jag hade haft ett helvete på jobbet hela terminen (& egentligen hela höstterminen också) men det var inget mot hur det blev efter att jag sa upp mig … Att en chef får lov att bete sig så ostraffat är för mig en gåta … Jag fick bland annat höra att ingen ville se mig på jobbet mer så jag kunde ta mitt pick & pack & gå därifrån med omedelbar verkan … Nu är ju inte jag så lättknäckt, därför frågade jag kollegor & föräldrar till elever i klassen om det stämde att de ville ha bort mig, men så var det inte. Såååå jag kopplade in facket … När vi hade möte med facket satt min chef och blåljög oss alla rakt upp i ansiktet & trodde att jag skulle nicka, le & hålla med … men se det gjorde jag inte. Jag kan säga att det då rakt inte blev lättare att jobba kvar efter detta. Min chef bestämde också att jag från & med maj inte skulle få ha min klass kvar trots massiva protester från föräldrar & påtryckningar från facket …

Detta var dock inte det värsta som hände denna månaden … Eos blev allvarligt sjuk & blev akut opererad i slutet av månaden … Det var mjälten som brustit & veterinären som ultraljudade henne sa att det inte såg ut som en klassisk tumör utan snarare som en infarkt på mjälten & gav henne ca 70% chans till tillfrisknande om hon bara klarade operationen. Givetvis låter jag dem genomföra operationen för hur ska jag kunna säga nej till att få fortsätta leva med min älskade Eos, min soulmate, min once-in-a-lifetime-hund & mitt hjärtas ljus. Ett liv utan henne var helt otänkbart … Hon överlevde operationen, blev pigg & så gott som sitt vanliga jag igen och jag trodde verkligen att hon skulle leva ännu några år med oss … Till vi, i samband med stygntagningen, fick besked på vad det var som satt i mjälten … Det visade sig vara en aggressiv cancerform, en riktigt aggressiv form & veterinären gav oss allt från en två veckor till ett par månader eller max upp mot ett år innan hon skulle bli sjuk på nytt. Det var som att slå undan benen på mig … Jag var redan sjukskriven eftersom jag inte fixade den hatiska stämningen på jobbet där min chef var allt annat än trevlig & när Eos blev sjuk klappade jag ihop totalt … Så jag passade på att tillbringa all min tid med Eos … krama henne, promenera, träna lite spår & nosework & bara skämma bort henne.

Maj

Maj, denna vackra vårmånad försvann i ett töcken … i slutet av maj blev Eos riktigt dålig igen & vi fick åka in & avliva henne. Jag har varit med om flera hundars bortgång, men aldrig har det gjort så ont att mista sin vän. Mitt hjärta gick sönder & jag avskärmade mig från omvärlden … orkade inte prata med folk eller träffa folk … bara några få, de som verkligen visste & förstod vad jag & Eos hade för speciell relation träffade jag. Jag tränade med sökgänget & mina fina träningskompisar där tog hand om mig. Tyvärr visade det sig att det fanns en del så kallade vänner som försvann när detta hände … men i gengäld vann jag ett par nya vänner, såna som verkligen vet hur det är att älska en hund så hjärtat håller på att gå sönder … Såna som förstår att man inte orkar höra av sig & vara klämkäck & glad, men som ändå hör av sig & frågar om man ska hänga med & träna eller gå en promenad. Varje ställe jag & Eos tränat, tävlat eller promenerat på behövde intas på nytt & varje människa jag inte pratat med sen Eos blev sjuk fick jag svårt att ta kontakt med … Detta var hinder att kliva över … ett jobb som skulle visa sig ta lång tid att göra.

Juni

Fortsatt sjukskrivning terminen ut … min läkare var förstående, jag fick prata med en kurator också där jag fick bekräftat att jag inte gjort nåt fel & skulle försöka gå vidare … Innan skolavslutningen träffade jag mina elever & deras föräldrar så vi fick ta adjö av varandra & flera föräldrar sa att de kämpat & kämpade för upprättelse … det var ju inte bara mig detta gick ut över, även deras barn blev ju drabbade. Trots två månaders sjukskrivning fick jag inte nån form av hälsning från ledningen, ingen blomma (som de brukar skicka när folk är sjukskrivna), inte ens ett mail med en fråga om hur jag mådde ... Det var knäpptyst ... Jag försökte njuta av sommaren & umgås med Pi & Danni samt träna dem, men jag mådde långt ifrån bra …
 

Juli

Mange hade semester & vi passade på att göra lite dagsutflykter … några utflykter gjorde vi med hundarna & upptäckte nya vandringsleder i Skåne. Vi njöt av lugnet & jag är evigt tacksam över att Mange finns i mitt liv. Pi hade varit ledsen & off sen Eos gick bort, men hon började vakna till så smått nu … dock var hon väldigt observant på hur jag mådde & om jag så mycket som drog en snyftning så var hon genast vid min sida … Givetvis blev det lite tid för träning med vovsegullen också, men nån vidare tanke & plan bakom träningen fanns det inte.

Augusti

Jag började på mitt nya jobb. Skönt med en nystart …

Jag fick även besked från försäkringskassan att jag inte skulle få nån ersättning för min sjukskrivning eftersom de inte tyckte att jag varit sjuk nog … jag hoppas vid min gud att jag aldrig blir sjuk igen, för om jag skulle kunnat jobba mitt i allt det här som varit så undrar jag HUR sjuk man måste vara för att de ska anse en vara arbetsoför …

Jag hade anmält till ett par tävlingar …

En lägreklass spår med Pi – Vi fick ihop ett finfint godkänt resultat på 397,25 poäng trots att vi avstod såväl plats som budföring & hon nollade hoppet.

& en lydnadsklass 2 med Danni där vi fick ett förstapris med finfina 177,5 poäng.

September

Livet går sin gilla gång med jobb, hundträning & promenader … Vädret är helt fantastiskt, så varmt & fint tror jag knappt vi har haft det i september nåt år tidigare. Vi åkte till stranden & badade, gick långa promenader & tränade tillsammans – jag & vovsegullen.

Månaden avslutas med en föreläsning om hur man blir ett bra team med sin hund – typ. Att gå på denna var inget självklart för mig nu när jag mått som jag mått, men jag hade stöd av goda vänner & föreläsningen var på hemmaklubben vilket i sig kändes tryggt.

Oktober

Månadens första dag var jag med på en lydnadsdag för Jenny Wibäck & Helene Lindström som en förlängning på föreläsningen dagen innan … Jag lyckades i och med det övervinna ännu ett mentalt hinder … Jag klarade av att berätta om hur dåligt jag & Pi har mått sen Eos gick bort utan att bryta ihop totalt, endast några tårar föll ner för mina kinder. Jag fick några tips med mig på vägen om hur jag kan arbeta med vissa saker, men framför allt kände jag att jag kommer att klara av att ta mig ut bland nygamla folk igen framöver.

Danni & jag genomförde vår första (men definitivt inte vår sista) lägreklass söktävling & hade inte rutan varit så snårig hade vi mest troligt fått ett godkänt resultat … Nu hittade vi bara två figgar & fick lite för lite poäng på specialen för att bli godkända, men vi fick iaf genomföra hela tävlingen. Den ena domarens ord vid prisutdelningen gjorde mig varm i hjärtat … hon sa ”han är ju så liten” & la huvudet på sned … <3

November

Mörkret lägrar sig & vi börjar träna inomhus, dock bara varannan vecka. Det fina höstvädret håller dock i sig & vi har en hel del fina dagar där till och med solen tittar fram. Det gör hösten lite mer uthärdlig för min del.

Danni tävlade lydnadsklass 2 igen & trots att han blev låg & orolig på grund av att de körde & brände däck & fick en massa avgasknallar en bit bort lyckades jag få upp honom så pass mycket i varv att vi fick ihop vårt sista förstapris … dock endast med 161,5 poäng eftersom det blev en hel del slarv & skall för att jag fått gasa honom så mycket … meeeen det räcker ju & vi fick vårt Lp2. Extra glad blev jag över domarens kommentar på helhetsintrycket: ”mycket trevligt ekipage” sånt värmer mattehjärtat.

December

Årets sista månad & mina krafter börjar tryta rejält. Det börjar bli kännbart att jag inte mått så bra under året & jag drabbas av höstens första förkylning & det rejält … Feber & och totalt röstbortfall håller mig hemma från jobbet en hel vecka … Vi tränar på & börjar så smått fila på de nya momenten … Pi fattar det mesta snabbt & lätt … kul. Även Danni har sina ljusglimtar … Vi förbereder oss inför julen ...

& den påföljande nyårsafton genom att träna & jobba med vårt projekt ”en-smällare-om-dagen” för att minska Dannis oro vid tolvslaget …

Nu är det dags att blicka framåt & hoppas på att 2017 ska bli ett långt bättre år än 2016 såväl för mig som för många av mina vänner …